I den nakna mörka sanningen gömmer vi oss
Rädda för att visa vårt sanna jag
Då kan ju någon tro att vi inte är starka
Vi går på tå på det krossade glaset vi kallar mark
Tyst! Tänk om någon hör oss!
Va du än gör se dig för fan inte om!
Jag tände lampan
Skrek ut all min ilska
Grät tills det inte fanns några tårar kvar
Se på fan, jag är STARK ändå.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Satt länge och försökte hitta en bra rubrik, men det går fan inte! I skrivande stund ligger en vän/ familjemedlem för döden. Det är så sjukt, någonstans därinne visste vi ju detta , men inte nu för fan, inte än! Hon skulle få 2 år, hon fick 15 veckor. Så jävla orättvist, men cancer är en orättvis sjukdom som inte borde få finnas!
Vad gör man nu? Kan inte någonsin och vill inte veta hur det skulle kännas om det var min syster som låg där.
Kvinnan är en stark person som starkt kämpar in i det sista, hon har alltid varit stark, kanske måste vi storasystrar vara det?
Knappt fått leva halva sitt liv och ett barn på 5 år, caspians kusin....
Jag vet inte vad jag vill med detta, jag känner bara att jag måste få skriva av mig lite, det måste man väl få göra? Kanske lättar det någonstans kanske inte.
------------------------------------------------------
Fan jävla skit.
Idag kom samtalet de ska stänga av respiratorn nu, låta henne somna in.
Orättvist men fridfullt, ingen mer smärta.
När man hört om cancer har man alltid tänkt att det där händer aldrig mig eller nån jag känner, det kändes so fucking långt bort!?
Men sen dog min mormor i lungcancer och efter det kändes det helt plötsligt så nära inpå, alla hade någon de kände som fått det & tyvärr gått bort.
Det sjuka är att det går så jäkla fort! Min mormor försvann på bara några veckor, man hann inte tänka säga allt man ville få sagt, men jag hoppas & tror att alla vi förlorar stannar kvar hos oss efter slutet. På något sätt finns dem här och vakar över oss...
ÑI kommer alltid finnas i våra tankar, idag, imorgon, förevigt,
All Kärlek Fia
2012-01-03
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar